Att förlora en älskad är lätt de värsta ögonblicken du kommer att möta i ditt liv. Men det kan också påverka läkarna som måste bryta det till en patients vänner och familj. Louis M. Profeta MDen akutläkare vid St. Vincent Emergency Physicians i Indianapolis, Indiana, tog nyligen till LinkedIn för att berätta varför han tittar på en patients Facebook-sida innan han berättar för sina föräldrar att de har gått bort.
Inlägget, med titeln “Jag ska titta på din Facebook-profil innan jag säger till din mamma att du är död”, har lockat till sig tusentals gilla-markeringar och kommentarer.
“Det håller mig liksom mänsklig,” börjar Profeta. “Du förstår, jag är på väg att förändra deras liv – din mamma och pappa, det vill säga. Om ungefär fem minuter kommer de aldrig att vara desamma, de kommer aldrig att vara lyckliga igen.”
“Just nu, för att vara ärlig, är du bara en namnlös död kropp som känns som en våt påse med tidningar som vi har dunkat på, sticker in IV-slangar och slangar och nålar i, och försöker desperat rädda dig. Det finns ingen rörelse, inget liv, inget att berätta för mig att du en gång hade drömmar eller ambitioner. Jag är skyldig dem att lära sig lite om dig innan jag går in.”
“För att just nu… är allt jag är arg på dig, för vad du gjorde mot dig själv och vad du är på väg att göra mot dem. Jag vet ingenting om dig. Jag är skyldig din mamma att kika in i din en gång… levande värld.”
Källa: YouTube
Profeta förklarar att en patients död gör honom arg:
“Kanske du sms:ade istället för att titta på vägen, eller så var du full när du skulle ha Ubered. Du kanske frustade heroin eller Xanax för första gången eller en rad cola, provade meth eller poppade en Vicodin på campusfesten och gjorde en par skott.”
“Du kanske bara cyklade utan hjälm eller lyssnade inte på dina föräldrars varning när de bad dig att inte umgås med den där “vän” eller att vara mer försiktig när du kommer till ett fyrvägsstopp. Kanske du bara gav upp.”
“Kanske var det bara din tid, men chansen är… det var det inte.”
Källa: iStock
Profeta fortsätter med att förklara varför han kollar en patients Facebook-sida:
“Så jag tar upp din bleka bild av ditt körkort och klickar på min iPhone, bläddrar till Facebook och söker på ditt namn. Chansen är stor att vi har en gemensam vän någonstans. Jag känner många människor.”
“Jag ser dig bära samma halsband och örhängen som nu sitter i en provkopp på disken, samma keps eller jacka som har splittrats upp med traumasax och dragits under ryggplattan, fodret är fläckigt med blod. Ser ut som du hade den på sig på U2-konserten. Jag hörde att den var fantastisk.”
“Jag ser ditt leende, hur det ska vara, ögonfärgen när de är fyllda av liv, din tid på stranden, blåser ut ljus, jul hos farmor; åh, du har en malteser också. Jag ser det. Jag förstår du står med din mamma och pappa framför skylten till din högskola. Bra, jag vet exakt vilka de är när jag går in i rummet. Det gör det så mycket lättare för mig, en fråga mindre behöver jag ställa. “
“Du har lite tur att du inte behöver se det. Pappa skriker ditt namn om och om igen, mamma drar ut håret, hoprullad på golvet med handen över huvudet som om hon försöker skydda sig från osynliga slag.”
“Jag kollar din Facebook-sida innan jag säger till dem att du är död för den påminner mig om att jag pratar om en person, någon de älskar – den tystar rösten i mitt huvud som skriker åt dig just nu och ropar: ‘Du mamma f –ker, hur kunde du göra så här mot dem, mot människor du ska älska!'”
